Detta trodde vi va garderoben.....

Sen gick vi vidare på en strandpromenad. Det gick uppför och nerför och uppför och nerför......ja hela Funchal är otroligt kuperat och det är rejäla uppförsbackar och rejäla nerförsbackar. Jäkla tufft på sina ställen. Kom till en annan uteservering som också låg utmed havet där vi tog en juice. Man blir törstig av dessa promenader och av värmen.

Visst ser man lite svettig ut. Jag är ju fel klädd för detta klimat

Sen fick vi för oss att gå en liten levada. Vi gick i fel sorts skor och långbyxor och långärmad tröja......
vi hade inte bytt om efter resan.
Jag som sagt en liten levada, trodde vi,,,,,,den tog 3 timmar.
Väl framme vid hotellet gick vi upp till rummet, skulle vila en stund innan vi skulle fixa oss för att gå ut och äta middag. Vi somnade gott och vaknade nästa morgon vid 08.30 tiden. Snacka om att vi varit trötta.

Nu är det den 12 mars

Nu va vi utvilade och redo för dagens äventyr......ja först måste vi äta frukost......en enkel frukostbuffé men jättegott.
Vi begav oss till busstationen där vi tog linbanan upp till bergen.

Så här såg en del bussbiljetter ut. Snygga eller....

Så va vi framme vid levadan där vi skulle vandra.
Den började med en fruktansvärd uppförsbacke......hur lång och brant som helst. Första dagen med en för tuff levada tyckte jag......trodde aldrig att jag skulle komma upp......fick pausa 3 gånger.

Levadan vi gick va ganska otäck att gå på sina ställen. Man fick gå på en stig där inte mycket mer än att 2 fötter fick plats och sedan ett stup ner på 50-100 meter. Det är svårt uppe i bergen att uppskatta hur långt ner det är.
Här gäller det att vara koncentrerad och INTE titta ner.

När vi hade gått i ca 3 timmar kom vi till ett teahouse som låg mitt i berget.
Hortensia hette det och hade en otroligt vacker stor trädgård. Vi tog en välförtjänt fika.
Vi beställde in tea och varsin biscuit, trodde vi, vi fick ett kakfat med massor av små små kakor/kex......en del goda någon vi inte gillade alls.
När vi satt där och vilade så kom det fram en fågel och satte sig på en stol jämte oss. Vi la en kakbit framför honom som han kollade på men den va för stor för honom så han flög iväg.

Lite bilder från Café Hortensia och den vackra trädgården

När vi skulle gå så hade benen stelnat till men det gick snart över.

Vi kom till jäkligt LÅNG och SVART tunnel, minst 1 km, men den kändes som 1 mil.
Ska försöka ta reda på hur lång den är.
Här skulle vi igenom utan ficklampa. Jag såg absolut ingenting, det va kolsvart. Man fick gå i snigelfart, kanten vi gick på va bara så smal......man fick känna på bergsväggen så man visste att man höll sig kvar och inte druttade i vattnet.
Jag har sällan varit så rädd. Men vi klarade det och gick vidare.
Vi va ute i 6-7 timmar så när man kom hem va det skönt att få ställa sig i duschen och sedan smöja in sina "trasiga" fötter. Det blev en del blåsor och något litet skoskav.

Det va skönt att få lägga sig på sängen och ta ett glas maderiasherry och smutta på innan det va dax framåt 8 tiden att ge sig ut och äta middag.
Middagen blev en saftig biff, jag som inte är någon köttmänniska, och ett glas vin. Det va bara såååå gott.

Nu skulle vi tillbaka till hotellet och det va bara uppförsbackar och med möra ben så va denna backe ingen hit.
Det va skönt och krypa ner i sängen och läsa en stund innan lampan släcktes.

 

Varje dag ringde klockan halv 8, frukost kl 8 och sedan gav vi oss ut på äventyren. Vi va hemma mellan kl 18 och kl 19.30, ganska långa dagar.

Något som vi konstaterad, framför allt när man väntade på bussen eller satt på ett café, va hur många och framförallt unga som rökte. Där har man inte haft någon kampanj om hur farligt rökning är.

Den 13 mars

Idag va det den absolut värsta och farligaste levadan vi gick/ kröp fram på.
Vi läste efteråt på kartan och på 3 ställen stod att det va FARLIGT att gå där.
Till saken hör att efter en bit på denna levada skulle man gå upp för en trappa på höger sida men vi såg aldrig den utan fortsatte.

Jag var så rädd så rädd, ja detta är bara förnamnet, och trodde knappt att jag skulle komma fram med livet i behåll.
På sina ställen va det sååååå smalt inga skyddsräcken och stup på ca 100 meter. Det gällde att verkligen koncentrera sig på vad man satte fötterna och inte titta ner. Då hade man tappat balansen.

Efter ytterligare en bit fram kom vi så klart till nästa kusliga ställe.
Samma stup, en smal kant, vattenledning som inte heller va så bred och en bergsvägg över.
Å skit så rädd jag va.
Man fick asa sig fram på tvären, luta sig fram mot bergsväggen och titta ner i vattnet. Jag gick och intalade mig själv att ramlar jag så ramlar jag i vattnet......detta gick jag och upprepade för mig själv hela tiden. Sträckan va inte så lång, kanske 15-20 meter men kändes som mil.

Mannen gick först och när han kommit i säkerhet så tittade han på mig och undrade.....va i hel...te har vi gett oss in på. Han sa att det va en hemsk upplevelse och se hur det såg ut.
Vi klarade oss igenom tur nog.
Sedan gick vi vidare på levadan och kom fram till en skylt där det stod DANGEROUS så det gick inte att gå vidare.
Tur nog så fanns det en trappa ner till en sorts grustag eller i alla fall något liknande.
Där kunde vi ta oss igenom och nu va vi i säkerhet.

Det blev en cappuccino på en bar och där satt man och verkligen pustade ut.

Vi tog bussen hem till den goa duschen och så klart en liten Madeirasherry.
Slappade en stund på sängen, vilade både ben och kropp, pratade om vårt hiskeliga äventyr.
Jag kände lite extra när mannen sa att han va såååå imponerad över mig att jag fortsatte trots allt.

Men vi diskuterade också att kroppen/huvudet borde ha en spärr som säger......Gå inte vidare......men den spärren hade vi nog lämnat hemma.

Som vanligt gav vi oss ut för att äta en middag kl 8.
Det är ganska konstigt att man inte blir hungrig på hela dagen.
Det blir en ordentlig frukost, några cappuccino......det drack vi flera stycken varje dag......vatten under dagen, ibland en apelsin och sen inget förrän kvällen.Men det blev alltid en ordentlig middag och vin eller öl till.

Ja sedan blev det att ta sig hem där sängen väntade och kanske en stunds läsning innan lampan släcktes.

Den 14 mars

Idag en levada som skulle vara lite snällare.......men den började med en brant trappa på 100 trappsteg......jag trodde aldrig att jag skulle komma upp......fick en sån mjölksyra i benen.
Fick pausa ett par gånger.

Denna jäkla branta 100-stegs trappa. Ni som varit på Madeira vet vad jag menar med branta.

 

Det va smalt på sina ställen men inget i närheten av dom tidigare.
Vi stannade på en bar som låg nästan i ödemarken, tog varsin cappuccino, den godaste och billigaste vi hade druktigt under dessa dagar, innan vi gick vidare.

Vi va hemma strax efter 19 och hade våra kvällsrutiner.

I kväll va vi så trötta i hela kroppen, framför allt mina fötter va trötta och fulla med blåsor, så det blev en restaurang tvärs över gatan där vi åt och drack gott.

Ja sedan va det hem och uppförsbacke igen. Ni skulle va med och se den......den är skitjobbig.
En behaglig känsla när man får lägga sig i sängen kanske smutta på mer madeirasherry och läsa lite.
Man är behagligt trött både fysiskt och mentalt.

När man ser den så här ser den inte så brant ut men den tog musten av nästa alla som bodde på hotellet.

 

Vädret uppe i bergen har varit växlande. Lite sol, lite moln men mest soldis och några droppar regn.
Det har varit omkring 20 grader, ett behagligt väder för oss som vandrar.

 

Lite bilder från levadavandringarna